Sonnamn vanligt – det är bara förnamnet
Av: Dennis Ernst
Närmare en tredjedel av befolkningen bär sonnamn, men andelen sjunker drastiskt i jakt på mer unika namn.
Barbro “Lill-Babs” Svensson var ingen vanlig Svensson.
Tidigare har vi på sajten skrivit om olika språkliga myter, bland annat om att svenskan skulle vara ”lagom” i språkvärlden. Och jag tänkte uppehålla mig vid ett angränsande område denna gång. För när det talas om Sverige som ”landet lagom” personifieras det ofta med en generisk, ansiktslös medel-Svensson. Men då är det på sin plats att påpeka att Svensson är långt ifrån landets vanligaste efternamn. Det tar sig faktiskt nätt och jämnt in på topp-tio-listan, med Gustafsson bakom sig på tionde plats.
I stället är det Andersson som ståtar överst på tronen knappt före Johansson. Det är fortfarande väldigt vanligt med sonnamn som efternamn; ungefär 29 procent av befolkningen bär något av dessa namn. Men 1970 var motsvarande siffra närmare 45 procent. Och det är namnbyten i jakt på en mer unik identitetsmarkör som ligger bakom att siffran sjunker, trots att befolkningsantalet går åt motsatt riktning. Nuförtiden vill vi heta namn som Sinneslugn, Kristoferqvist, Lejonfrost och Toutparfait för att ta ett par aktuella exempel.
När vi ändå är inne på det här med efternamn: mitt eget – Ernst – är betydligt vanligare som förnamn. Men det är inte det som är mest kuriöst med namnet. För enligt mina egna välvilliga undersökningar är Ernst ”huvudperson” i det som kan räknas som svenskt rekord i konsonantkluster, alltså antal konsonanter i följd. Ord som marschschlager och världsschlager har visserligen också åtta konsonanter i följd, men kräver vokaler på ömse sidor, till skillnad från ernstskts (”Ett mannerströmskt recepts resultat blir aldrig lika gott som ett ernstskts.”)
Fler kluringar från Tankesport
