Om pronomenet man vs en

För ett antal år sedan tog sig ordet hen in i senaste utgåvan av SAOL, vilket följdes av en debatt som fick mer bränsle från identitetspolitiken snarare än språkvetenskapen.

I skuggan av den debatten har en annan förändring bland svenskans pronomen vuxit sig starkare de senaste åren. Bland framför allt yngre och genusmedvetna språkbrukare har nämligen en lanserats som ersättare för det generiska pronomenet man i riksspråket.

Det finns en del som talar emot att en ska få lika starkt fäste på kort tid som hen. Där hen fyllde en tydlig språklig lucka ivras en som pronomen snarare uteslutande med genuspolitiska motiv. Försvårande är också att man som pronomen är ett av svenskans vanligaste ord och dessutom redan har en som objektsform (”Man måste veta vad som driver en”).

Det kräver alltså mer för språkbrukarna att sortera ut den nya användningen och hitta ett språkligt flyt. Men särskilt nytt är det trendiga bruket egentligen inte. Jag skrev riksspråket tidigare av en anledning, eftersom denna användning redan finns dialektalt på sina ställen i södra och västra Sverige. Fotbollsintresserade kommer kanske ihåg Värmlandsbördige Ralf Edström och hans ”en gör så gôtt en kan”.

Det som är svårt att ersätta med en är emellertid när man används i en vag subjektbetydelse (”man har infört en ny användning av det generiska pronomenet”). Å andra sidan kanske det eliminerar det ofta onödigt vaga jag-ersättande man som till exempel kung Carl Gustaf har använt konsekvent genom åren.

Med det sagt är det inte alls otroligt att korsordslösare får vänja sig vid att både en och man används i kryssnycklar. Det ger, om inte annat, en möjlighet att klura till det rejält här och var.

Fler kluringar från Tankesport