Nyniandet här för att stanna?

Häromdagen stötte jag på en nyckel i ett korsord som fick mig att haja till och fundera en liten stund. Nyckeln, som löd GÖRS FLER ALLT MINDRE, skulle lösa ut ordet NIAS. Den formuleringen var som mest aktuell under senare delen av 60-talet när ”du-reformen” accelererade som hastigast efter Bror Rexeds omskrivna välkomsttal på Medicinalstyrelsen 1967.

Språkbrukarna anammade då snabbt duandet som en del av en större samhällelig trend med ökad demokrati och en allmänt ledigare social samvaro. Det var i stort sett bara kungafamiljen som inte duades, ja, fram till dess att programledaren Peter Jihde gjorde det i en intervju med kung Carl XVI Gustaf år 2006 med folkstorm som följd, men det är en diskussion för ett annat tillfälle.

På senare tid har det höjts upprörda röster kring att niandet har kommit tillbaka, främst då med yngre personer i serviceyrken som avsändare. Problemet med, det förvisso välmenande, nyniandet är att den avsedda artigheten tas emot med motsatt effekt. För äldre språkbrukare rymmer pronomenet inte sällan en ovälkommen statusladdning, och dessutom kan det uppfattas som avståndstagande och nedlåtande. DN:s legendariska folkvettsexpert Magdalena Ribbing skrev för ett par år sedan i en spalt att niandet är ett återkommande ämne som besvärar allt fler och menar att niandet ”är både larvigt och onödigt”.

Diskrepansen mellan hur olika generationer uppfattar ordet är besvärande, men det troliga är att nyniandet är tillbaka för att stanna, och med tiden lär ordet också bli av med sitt laddade bagage. Under tiden får nog alla språkbrukare ha lite fingertoppskänsla för när det är läge att använda ordet. Jag precis som ni.

Fler kluringar från Tankesport