Om anglicismer

Vi fick ett mejl till redaktionen för någon månad sedan som gav mig en anledning att fundera över det här med anglicismer, ett fenomen som tenderar att irritera inte minst äldre språkpoliser.

Lösaren i fråga hade fäst sig vid att vi gav tiokamparen Ashton Eaton epitetet ”atlet”. Enligt lösaren är det bara tyngdlyftare och uppseendeväckande starka män som kan leva upp till beteckningen.

På senare tid har emellertid den engelska motsvarigheten för friidrottare, athlete, fått fäste även i svenskan där atlet numera fungerar som synonym för just de idrottsutövarna. Och nog hade väl den mångsidige Eaton, med bland annat diskus och spjut bland sina discipliner, kunnat passera som ”atlet” även under den ursprungliga betydelsen?

Personligen tycker jag att anglicismer överlag är berikande för vårt språk när de fyller ett tydligt hål och utan problem passar in i svenskt böjningssystem.

Men det är klart, min språkliberalism har också sina gränser vad gäller anglicismer. Och de är definitivt överträdda när plural-s:en (designers, slogans) står som spön i backen.

För att inte tala om uttryck som ”överhörde” och ”det var allt för nu”…

Fler kluringar från Tankesport