Finlands sak är inte alltid vår
Av: Dennis Ernst
Känner du inte till de helt vanliga – nåja – orden hoppeligen, sprakasticka och skumvin? Då är du antagligen inte finlandssvensk. De tre orden är nämligen exempel på finlandismer, alltså särfinlandssvenska språkdrag som skiljer det svenska språkbruket i Finland från det i Sverige.
Vi har en hel del krysslösare även på den finska sidan, och för dem är finlandismerna en mer eller mindre självklar del av vokabulären. Och faktum är att en hel del finlandismer har fått plats i SAOL, runt 270 stycken i senaste upplagan. Tidigare nämnda hoppeligen, med betydelsen förhoppningsvis, är en sådan. Liksom ordet örfil, som används i en mindre trevlig kontext i rikssvenskan. På finlandssvenska betyder ordet kanelbulle, så det vill sig till att man är tydlig som finlandssvensk om man inte ska få en obehaglig upplevelse på svenskt kondis.
Och när vi ändå är inne på ämnet bulle så är det mer välkänt bland svensktalande att de finlandssvenska semlor skiljer sig från de i Sverige. Där blir det andra bullar, närmare bestämt vanliga småfranska.
Vid en omröstning häromåret röstades ordet nakupelle, en vardaglig och oskyldigt skämtsam benämning på att vara naken, fram som den finaste finlandismen. Personligen gillar jag orden fiffikus (klyftig person) och ullhund (dammråtta), för att inte tala om uttrycket ”lyfta katten på bordet”, en direktöversättning från finskan som ungefär betyder att ta tjuren vid hornen och tala klarspråk.
Betydelsen på orden sprakasticka och skumvin, som jag nämnde inledningsvis, lyckades du hoppeligen räkna ut på egen hand. För er andra kan jag berätta att de betyder tomtebloss och mousserande vin. Festligt värre alltså.
Fler kluringar från Tankesport
